VÄRLDSKLASSIKER UTGIVEN PÅ SVENSKA !

VÄRLDSKLASSIKER UTGIVEN PÅ SVENSKA !

Lord Dunsanys mästerverk The King of Elflands Daughter har nu
översatts till svenska – Äntligen! Svensk titel är Älvkungens dotter.
Mikroförlaget Nilsson Fantastik fick förtroendet av lord Dunsanys arvingar och
det har nu gett resultat. Verket gavs ut redan 1924, 30 år före Sagan om
ringen. Lord Dunsanys betydelse för den klassiska fantasygenrens utveckling kan
knappast överskattas. Det verkar bara vara i Sverige som han förbisetts,
tills nu. 

Lord Dunsany levde 1878 – 1957. Han skrev mer än 700 noveller,
14 romaner, och ett oöverskådligt antal pjäser, essäer, översättningar m m.
Hans största betydelse är inom fantasylitteraturen, där han föregick Tolkien. Han nominerades även till nobelpriset i litteratur 1950.

– Jag blev störtförälskad när jag läste den på engelska, och trodde nästan inte det var sant att den aldrig översatts till svenska, berättar Peter Nilsson. 

– Lord Dunsany var även en väldigt fascinerande person; högadlig så det skrek om det, med anor sedan 1400-talet, storviltjägare, schackspelare, officer som deltog i båda världskrigen och boerkriget, professor och utanpå det; gudabenådad författare!

– Det är helt otroligt att detta verk inte getts ut på
svenska tidigare, fortsätter Nilsson, men det säger en del om hur svenska bokutgivare
har sett på fantasygenren. Den har inte tagits på allvar, annat än när förlagen
vädrar säkra bestsellers, som Sagan om ringen eller Game of Thrones. Men det är en
fantastiskt rik och varierad litteraturform, som också utvecklats och mognat
med tiden, och att då kunna göra ett sådant portalverk tillgängligt är fantastisk. 

– Jag
hoppas att detta ska bli en vändpunkt för fler svenska förlag, så att även de
börjar ge ut och marknadsföra andra av de största fantasyklassikerna. Annars
får väl jag göra det själv, avslutar Nilsson. Egenutgivning är framtiden. 

Peter Nilsson nås på telefon 070-248 62 84

INTERVJU OM LORD DUNSANY MED DEN SVENSKA KÄNNAREN MARTIN ANDERSSON

Att Martin Andersson är en stor kännare av HP Lovecraft är säkert bekant för många inom den s k fandomen i Sverige. Men han vurmar även mycket för lord Dunsany; och har blivit personlig vän med flera av lord Dunsanys nu levande arvingar. Han visiterar dem regelbundet på Dunsany Castle på Irland, där han bland annat har tillgång till författarens arkiv. Inte dåligt.

Martin var även behjälplig vid min översättning av The King of Elflands Daughter som jag nyss gett ut på svenska under titeln Älvkungens dotter. 

Jag har intervjuat honom om lord Dunsany (eller Edward John Moreton Drax Plunkett som författaren egentligen hette)

Hur lärde du känna lord Dunsanys verk?

1989 började jag på Tullbroskolan i Falkenberg och tillbringade därför en hel del tid på stadsbiblioteket där i väntan på bussen hem. Science fiction-hyllan på detta bibliotek var ganska välförsedd på den tiden, särskilt med volymer från Sam J. Lundwalls Delta och Fakta & Fantasi. Jag tror det var 1990 som jag i denna hylla lade märke till en tunn grön volym med vacker jugendstil på ryggen: Huset vid världens kant av Lord Dunsany. Titelnovellen fångade mig direkt och sedan var jag fast.

Vad har han betytt för fantasylitteraturen?

Dunsany är tillsammans med William Morris och George MacDonald en av fantasygenrens portalfigurer. Hans Pegāna-värld är ett tidigt exempel på världsbyggande, med en utvecklad privat kosmogoni och en geografi som går att kartlägga (och han ritade själv riktigt snygga kartor över Pegāna som tyvärr inte har publicerats). Han skrev noveller där handlingen rör sig fram och tillbaka mellan vår värld och en sekundär värld. Och i “The Fortress Unvanquishable, Save for Sacnoth” lade han grunden till sword & sorcery-genren, även om denna fick sin huvudsakliga utveckling i USA med författare som Robert E. Howard och Fritz Leiber.

Många senare författare har erkänt Dunsany som en stor inspiration: H. P. Lovecraft, Arthur C. Clarke, Ursula K. Le Guin, Michael Moorcock och David Eddings, för att nämna ett litet fåtal. Det finns t. o. m. spår av honom hos Tolkien.

Vad har hans eventuellt övriga påverkan på litteraturen varit?

Dunsany var under 1910- och 1920-talen en av de stora dramatikerna, och amerikanska tidningar (hans största genombrott var i USA) från den tiden är fulla av recensioner av hans dramer, annonser för hans böcker, rapporter från hans föreläsningar och societetsskvaller om honom. Hans största hit var If, som handlar om en man som får en möjlighet att leva om sitt liv och se vad som hade hänt honom om han hade hunnit med ett visst tåg som han missade flera år tidigare (ett koncept som återanvänts i bl. a. filmen Sliding Doors). Dunsany-referenser dyker upp på de mest skilda ställen, från F. Scott Fitzgeralds romaner till Guillermo del Toros filmer, och han inspirerade Federico Garcia Lorca till dennes dikt om Carcassonne.

Ett exempel på Dunsanys svunna storhet är att The Times på den historiskt signifikanta vapenstilleståndsdagen den 11 november 1918 publicerade en enda dikt: ”A Dirge of Victory” av Dunsany.

Internationellt, hur känd är han i dag?

I USA finns alla hans tidiga böcker i tryck, från många olika POD-förlag, på grund av de amerikanska copyrightlagarna som säger att allt publicerat före 1923 (tror jag det är) är fritt. Det finns moderna utgåvor av honom i många länder, inklusive, Ryssland, Finland och Japan – och numera även Sverige, efter ett ganska långt uppehåll. Men i Irland betraktas han, trots sin nära bekantskap med den irländska renässansens förgrundsfigurer, som en litterär utböling, trots att irländska PEN nominerade honom till Nobelpriset minst en gång. Dunsany var högröstad unionist och helt emot irländskt självstyre, samtidigt som han inte hade någon lust att ansluta sig till den irländska renässansen och rätta sig i ledet bakom Yeats.

Vad fascinerar mest; hans författarskap eller hans person?

Svårt att svara på. Hans författarskap är oerhört omfattande, med omkring dussinet romaner, närmare femtio dramer, tre självbiografier, flera diktsamlingar, och flera hundra noveller och artiklar av vilka många aldrig har getts ut i bokform, och täcker hela spännvidden från skir sekundärvärldsfantasy till samtida medelklasskomedi och makabra deckare. Hans bästa verk går att läsa om hur många gånger som helst; även i sina mindre bra stunder blir han aldrig sämre än läsvärd.

Samtidigt levde han ett oerhört fascinerande liv och träffade en mängd intressanta människor. Han deltog i tre brittiska krig (som fänrik i Coldstream Guards i boerkriget, kapten i Royal Inniskilling Fusiliers under första världskriget, och aktiv i hemvärnet under en del av andra) och såg krigföringen utvecklas från kavalleri till flygplan och atombomber under sin livstid. Han var en ypperlig schackspelare och spelade en gång remi mot den regerande världsmästaren Raul Capablanca, men var även brittisk mästare i pistolskytte. Han målade och skulpterade och skrev, var engagerad djurrättsaktivist (han avskydde kuperandet av hundars svansar) samtidigt som han var en passionerad jägare, var god vän med nawaben av Rampur i Indien, kände Kipling, H. G. Wells, Yeats och Elgar, och var en kort tid gästprofessor i engelsk litteratur i Athen men tvingades fly när Grekland invaderades under andra världskriget, vilket ledde till en strapatsrik resa hem via Afrika som varade närmare ett år. Ingen biografi – inte ens hans självbiografier – har gjort mer än skrapat på ytan.

Vad gillar du bäst med hans verk?

Det är ganska svårt att säga eftersom hans verk skiljer sig så mycket från varandra. En sak kan tilltala i en novell, medan det är något annat i en annan. Han har en svindlande fantasi som med ganska små medel målar upp både storslagna vyer och små, intima detaljer. Han har emellanåt en torr, cynisk humor som sticker hål på all uppblåsthet, och en uppfinningsrikedom som kan leda till de mest oväntade slutpoänger. Och han har en språklig elegans som fungerar i både de poetiska Pegana-novellerna och i de prosaiska samtidsnovellerna. Hans tidiga fantasy-noveller är klassiker, men jag vill även slå ett slag för Jorkens-novellerna som i sina bästa stunder är sanslöst roliga.

Vilka är dina favoriter av honom?

Jag gillar alla hans noveller – det är i det korta formatet han excellerar. ”Mrs. Jorkens”, ”How Nuth Would Have Practised His Art upon the Gnoles”, ”The Hoard of the Gibbelins”, ”The Assignation”, ”The Raft-Builders”… De extremkorta novellerna – eller kanske snarare prosapoemen – i Fifty-one Tales har en elegans som är svår att efterlikna.

Vad kan du säga om Dunsanys påverkan på Lovecraft, en annan av dina “husgudar”?

Lovecraft hörde Dunsany föreläsa i Boston i oktober 1919, efter att ha blivit rekommenderad A Dreamer’s Tales av en vän, men hade då redan hunnit skriva ”Polaris” som i sin stil och atmosfär ändå är märkvärdigt dunsaniansk. Den omedvetna parallellen beror troligen på att både Dunsany och Lovecraft var stora beundrare av Poe och hans prosadikter. Lovecraft tog stort intryck av Dunsany och skrev under flera år noveller som var påtagligt influerade av honom, men lyckades till sist smälta intrycken och hitta sin egen röst. C. L. Moore har uttryckt att alla som läst Dunsany har imiterat honom, och ingen har lyckats, och det är sant i fallet Lovecraft. I förbigående kan nämnas att Dunsany blev introducerad för Lovecrafts författarskap i slutet av 1940-talet och fann det läsvärt.

Varför tror du att han inte uppmärksammats i Sverige?

 I Sverige anses fortfarande grårealism vara något eftersträvansvärt.

Vad rekommenderar du för den som blir intresserad av Dunsany genom denna intervju och genast vill kasta sig över honom, vad är bra att börja med? Att gå vidare med?

Eftersom Dunsany var som bäst som novellist kan det vara lämpligt att börja med t. ex. The Book of Wonder eller A Dreamer’s Tales, eller kanske In the Land of Time and Other Fantasy Tales som erbjuder ett smakprov på hela hans novellproduktion, från de tidiga fantasynovellerna till deckarklassiker som “Two Bottles of Relish”. Den första roman av honom som man läser bör vara The King of Elfland’s Daughter, följd av The Charwoman’s Shadow eller The Blessing of Pan – och man bör definitivt läsa The Curse of the Wise Woman.

Bild

Martin Andersson i Järntronen

BREAKING NEWS! SKRÄMMANDE LJUD FRÅN J R R TOLKIENS GRAV I OXFORD!

Bild

Ända sedan premiären på del 2 i Peter Jacksons Chainsaw Massacre på Tolkiens The Hobbit, med undertiteln “Bad taste 2, now even WORSE!”, har underliga ljud rapporterats från stackars JRR Tolkiens grav. Skrapningar, stönanden och plågade utrop har förorsakat störningar för såväl besökare som andra gäster på kyrkogården i Wolvercote, Oxford, där Tolkien sägs ha vilat mestadels i frid i 40 år nu (vissa förtjusta skrockanden rapporterades i och för sig i tiden efter Åke Ohlmarks död 1984)

En besökare kan konstatera att det verkligen råder stor oro i graven. Det låter tidvis som om Sauron och en hel flock vilda orcher försöker ta sig upp ur den; jorden skakar, gravstenen svajar och endast en synnerligen orädd person skulle nog vilja vistas på platsen efter mörkrets inbrott. Men det märkligaste är nog de oregelbundet återkommande ohyggliga skrapande ljuden. En expert på märkliga gravljud har tillbringat några dygn med sin mätutrustning på platsen och har, medan hans tidigare korpsvarta hårman nu blivit helt vit, kunnat fastslå att ljuden tydligen kommer av att JRR Tolkien ligger och roterar i sin grav!

– Det är ingen tvekan! vrålar den olycklige gravforskaren Tom Bobandrill obehärskat och tar tjutande ett struptag på er utsände korrespondent och endast ett rådigt ingripande från en förbipasserande kummelgast räddar er bålde sanningssökare och denna intervju till eftervärlden. Efter att den stirrögde och rabiate forskaren sålunda övermannats och fjättrats till marken och sedan fått några lugnande påkslag i huvudet fortsätter han:

– Jag har analyserat frekvensen på de fasansfulla skrapande ljuden och jämfört dem med tillgänglig statistik över försäljningen av biobiljetter till The Hobbit 2. Här avbryts han emellertid av en öronbedövande knall, som inte verkar komma från himlen utan från UNDER jorden, och en våldsam stormvind vräker omkull ett flertal gravstenar på platsen.

– Det är uppenbart! fortsätter han att vråla över den tilltagande kakafonin av naturens uppror och tjutandet som från tiotusen osaliga andar; varje gång någon köper en biljett till “filmen vars namn inte får nämnas” så VÄNDER SIG TOLKIEN I SIN GRAV!

Här kunde inte Tom Bobandrill fortsätta sin utläggning, eftersom en varelse snarlik en Balrog klev ur en nyöppnad spricka i marken och slet ned den vettskrämde forskaren i underjorden, men jag fick  senare en intervju med Peter Jackson, som inte verkade bekymra sig alls över dessa missnöjesyttringar från JRR Tolkiens osaliga ande. Jacksons redan tidigare svårförståeliga Nya Zeeländska dialekt har nu förvärrats ytterligare, och endast mina kunskaper i svartspråk gjorde att jag överhuvudtaget kunde uttyda vad han sade, där han rullade runt bland mynt och sedlar i den gigantiska pengabinge där han numera sägs tillbringa sin lediga tid.

– Det skiter jag väl i! vrålar Jackson. Det låter förresten riktigt bra! Då kan vi gräva upp honom och använda rörelseenergin från Tolkiens roterande till att driva ett kraftverk som förser oss med ström till datorerna som gör alla specialeffekter! Det vore underbart! Först skändar vi hans verk och sedan skändar vi hans lik!!

De sista fraserna yttrades helt på språket från Mordor och Jackson reste sig från sitt penningbad i sin fulla längd, 250 cm, och stirrade hotfullt ner på mig, med sina små, vassa men klarblå ögon. Hans uppenbarelse, med dess sjukligt bleka kropp, med djupa regelbundna ärrmönster över den och huvudet, hans spetsiga öron, rovdjurständer och hans avhuggna vänsterhand med någon slags rostig grillgaffel som protes verkade på något sätt olik hur jag sett honom förut, men fortsatta följdfrågor var inte längre aktuella, eftersom, som Jackson sade:

– My Master calls me now, and he don´t like to wait!

metro.co.uk

THE HOBBIT 2 – PETER JACKSONS ÖDEMARK

En nordbo har nog lättare än t ex en amerikan att förstå vad som driver en regissör från Nya Zeeland; han vill förstås vända allt upp och ner. Och har verkligen lyckats med detta, i en film som jag undrar om det verkligen är del 2 i filmatiseringen av Tolkiens bok om The Hobbit. Framstår inte detta snarare som den avslutande delen i den stolta filmserie som inledde Peter Jacksons karriär: “Bad taste” och “Braindead”?

Min oro var stor efter den inledande filmen om The Hobbit från förra året. Det var mycket kringsnubblande och åkande i rännor a la Janne Långben på hal is, och Jackson hade gjort väldigt mycket våld på Tolkiens grundhistoria, antagligen för att göra den till en i hans ögon mer värdig “prequel” till sin egen filmatisering av Sagan om ringen. Vidare blev visst Jackson så småningom dömd till dryga böter för det  helt nya brottet grov överanvändning av specialeffekter.

SPOILERVARNING (om nu någon fortfarande tänker se eländet, trots mina varningar)

Jackson lät emellertid inte detta hindra honom från att fortsätta på den inslagna banan. Detta är värre än i någons värsta mardrömmar. Eller vad sägs om följande; scenen där Bilbo och dvärgarna flyr i tunnor spårar ur i en låååång slaktstrid mellan en handfull alver och några tusen orcher som –  i vanlig Jacksonsk ordning –  faller döda till marken vid minsta skrapsår, Sauron själv är med och  låter tillfångata Gandalf och stänga in honom i en liten bur (ska vi gissa att en örn kommer och befriar Gandalf i del 3?), en mörkhårig (!) ninjacombatalvkvinna är med och synes bli kär, i en dvärg (!!) och; självaste Legolas är med och leder Orchslakten!

Lägg därtill att alvkungen visar ett beteende värdigt Tywin Lannister så förstår ni att Peter Jacksons måste stoppas, och det nu innan det är för sent! Jag blev orolig för att guldstatyn i Smaugs borg skulle vara en avbildning av Peter Jackson i megalomanisk storlek, men vi klarade oss den här gången. Vi kommer inte att göra den en gång till!

Stoppa the defouler Peter Jackson nu! Stoppa “smutsaren”! Ge hela konceptet till Disney så de kan göra del 3 till en värdig uppföljare till Star Wars, med t ex Ron Jeremy i huvudrollen! Det kan i vart fall inte bli värre än detta!