INTERVJU OM LORD DUNSANY MED DEN SVENSKA KÄNNAREN MARTIN ANDERSSON

Att Martin Andersson är en stor kännare av HP Lovecraft är säkert bekant för många inom den s k fandomen i Sverige. Men han vurmar även mycket för lord Dunsany; och har blivit personlig vän med flera av lord Dunsanys nu levande arvingar. Han visiterar dem regelbundet på Dunsany Castle på Irland, där han bland annat har tillgång till författarens arkiv. Inte dåligt.

Martin var även behjälplig vid min översättning av The King of Elflands Daughter som jag nyss gett ut på svenska under titeln Älvkungens dotter. 

Jag har intervjuat honom om lord Dunsany (eller Edward John Moreton Drax Plunkett som författaren egentligen hette)

Hur lärde du känna lord Dunsanys verk?

1989 började jag på Tullbroskolan i Falkenberg och tillbringade därför en hel del tid på stadsbiblioteket där i väntan på bussen hem. Science fiction-hyllan på detta bibliotek var ganska välförsedd på den tiden, särskilt med volymer från Sam J. Lundwalls Delta och Fakta & Fantasi. Jag tror det var 1990 som jag i denna hylla lade märke till en tunn grön volym med vacker jugendstil på ryggen: Huset vid världens kant av Lord Dunsany. Titelnovellen fångade mig direkt och sedan var jag fast.

Vad har han betytt för fantasylitteraturen?

Dunsany är tillsammans med William Morris och George MacDonald en av fantasygenrens portalfigurer. Hans Pegāna-värld är ett tidigt exempel på världsbyggande, med en utvecklad privat kosmogoni och en geografi som går att kartlägga (och han ritade själv riktigt snygga kartor över Pegāna som tyvärr inte har publicerats). Han skrev noveller där handlingen rör sig fram och tillbaka mellan vår värld och en sekundär värld. Och i “The Fortress Unvanquishable, Save for Sacnoth” lade han grunden till sword & sorcery-genren, även om denna fick sin huvudsakliga utveckling i USA med författare som Robert E. Howard och Fritz Leiber.

Många senare författare har erkänt Dunsany som en stor inspiration: H. P. Lovecraft, Arthur C. Clarke, Ursula K. Le Guin, Michael Moorcock och David Eddings, för att nämna ett litet fåtal. Det finns t. o. m. spår av honom hos Tolkien.

Vad har hans eventuellt övriga påverkan på litteraturen varit?

Dunsany var under 1910- och 1920-talen en av de stora dramatikerna, och amerikanska tidningar (hans största genombrott var i USA) från den tiden är fulla av recensioner av hans dramer, annonser för hans böcker, rapporter från hans föreläsningar och societetsskvaller om honom. Hans största hit var If, som handlar om en man som får en möjlighet att leva om sitt liv och se vad som hade hänt honom om han hade hunnit med ett visst tåg som han missade flera år tidigare (ett koncept som återanvänts i bl. a. filmen Sliding Doors). Dunsany-referenser dyker upp på de mest skilda ställen, från F. Scott Fitzgeralds romaner till Guillermo del Toros filmer, och han inspirerade Federico Garcia Lorca till dennes dikt om Carcassonne.

Ett exempel på Dunsanys svunna storhet är att The Times på den historiskt signifikanta vapenstilleståndsdagen den 11 november 1918 publicerade en enda dikt: ”A Dirge of Victory” av Dunsany.

Internationellt, hur känd är han i dag?

I USA finns alla hans tidiga böcker i tryck, från många olika POD-förlag, på grund av de amerikanska copyrightlagarna som säger att allt publicerat före 1923 (tror jag det är) är fritt. Det finns moderna utgåvor av honom i många länder, inklusive, Ryssland, Finland och Japan – och numera även Sverige, efter ett ganska långt uppehåll. Men i Irland betraktas han, trots sin nära bekantskap med den irländska renässansens förgrundsfigurer, som en litterär utböling, trots att irländska PEN nominerade honom till Nobelpriset minst en gång. Dunsany var högröstad unionist och helt emot irländskt självstyre, samtidigt som han inte hade någon lust att ansluta sig till den irländska renässansen och rätta sig i ledet bakom Yeats.

Vad fascinerar mest; hans författarskap eller hans person?

Svårt att svara på. Hans författarskap är oerhört omfattande, med omkring dussinet romaner, närmare femtio dramer, tre självbiografier, flera diktsamlingar, och flera hundra noveller och artiklar av vilka många aldrig har getts ut i bokform, och täcker hela spännvidden från skir sekundärvärldsfantasy till samtida medelklasskomedi och makabra deckare. Hans bästa verk går att läsa om hur många gånger som helst; även i sina mindre bra stunder blir han aldrig sämre än läsvärd.

Samtidigt levde han ett oerhört fascinerande liv och träffade en mängd intressanta människor. Han deltog i tre brittiska krig (som fänrik i Coldstream Guards i boerkriget, kapten i Royal Inniskilling Fusiliers under första världskriget, och aktiv i hemvärnet under en del av andra) och såg krigföringen utvecklas från kavalleri till flygplan och atombomber under sin livstid. Han var en ypperlig schackspelare och spelade en gång remi mot den regerande världsmästaren Raul Capablanca, men var även brittisk mästare i pistolskytte. Han målade och skulpterade och skrev, var engagerad djurrättsaktivist (han avskydde kuperandet av hundars svansar) samtidigt som han var en passionerad jägare, var god vän med nawaben av Rampur i Indien, kände Kipling, H. G. Wells, Yeats och Elgar, och var en kort tid gästprofessor i engelsk litteratur i Athen men tvingades fly när Grekland invaderades under andra världskriget, vilket ledde till en strapatsrik resa hem via Afrika som varade närmare ett år. Ingen biografi – inte ens hans självbiografier – har gjort mer än skrapat på ytan.

Vad gillar du bäst med hans verk?

Det är ganska svårt att säga eftersom hans verk skiljer sig så mycket från varandra. En sak kan tilltala i en novell, medan det är något annat i en annan. Han har en svindlande fantasi som med ganska små medel målar upp både storslagna vyer och små, intima detaljer. Han har emellanåt en torr, cynisk humor som sticker hål på all uppblåsthet, och en uppfinningsrikedom som kan leda till de mest oväntade slutpoänger. Och han har en språklig elegans som fungerar i både de poetiska Pegana-novellerna och i de prosaiska samtidsnovellerna. Hans tidiga fantasy-noveller är klassiker, men jag vill även slå ett slag för Jorkens-novellerna som i sina bästa stunder är sanslöst roliga.

Vilka är dina favoriter av honom?

Jag gillar alla hans noveller – det är i det korta formatet han excellerar. ”Mrs. Jorkens”, ”How Nuth Would Have Practised His Art upon the Gnoles”, ”The Hoard of the Gibbelins”, ”The Assignation”, ”The Raft-Builders”… De extremkorta novellerna – eller kanske snarare prosapoemen – i Fifty-one Tales har en elegans som är svår att efterlikna.

Vad kan du säga om Dunsanys påverkan på Lovecraft, en annan av dina “husgudar”?

Lovecraft hörde Dunsany föreläsa i Boston i oktober 1919, efter att ha blivit rekommenderad A Dreamer’s Tales av en vän, men hade då redan hunnit skriva ”Polaris” som i sin stil och atmosfär ändå är märkvärdigt dunsaniansk. Den omedvetna parallellen beror troligen på att både Dunsany och Lovecraft var stora beundrare av Poe och hans prosadikter. Lovecraft tog stort intryck av Dunsany och skrev under flera år noveller som var påtagligt influerade av honom, men lyckades till sist smälta intrycken och hitta sin egen röst. C. L. Moore har uttryckt att alla som läst Dunsany har imiterat honom, och ingen har lyckats, och det är sant i fallet Lovecraft. I förbigående kan nämnas att Dunsany blev introducerad för Lovecrafts författarskap i slutet av 1940-talet och fann det läsvärt.

Varför tror du att han inte uppmärksammats i Sverige?

 I Sverige anses fortfarande grårealism vara något eftersträvansvärt.

Vad rekommenderar du för den som blir intresserad av Dunsany genom denna intervju och genast vill kasta sig över honom, vad är bra att börja med? Att gå vidare med?

Eftersom Dunsany var som bäst som novellist kan det vara lämpligt att börja med t. ex. The Book of Wonder eller A Dreamer’s Tales, eller kanske In the Land of Time and Other Fantasy Tales som erbjuder ett smakprov på hela hans novellproduktion, från de tidiga fantasynovellerna till deckarklassiker som “Two Bottles of Relish”. Den första roman av honom som man läser bör vara The King of Elfland’s Daughter, följd av The Charwoman’s Shadow eller The Blessing of Pan – och man bör definitivt läsa The Curse of the Wise Woman.

Martin Andersson i Järntronen